måndag 29 november 2010

Allt är ändå likadant.



Det kliar i fingrar och armar
Spelar ingen roll vart jag än hamnar
Allt är ändå likadant...

Natt som dag
Känner jag mig svag

Ingen ork,ingen ro,inte en min

En mask som gömmer all min sorg
Ingen ser när jag sakta går på gatans torg

Att någon ser min skada
Troligtvis en skada
Allt är ändå likadant..



Känslan av att ingen lyssnar,att ingen ser,tar död på mig inombords.
Känslan av ett måste,känslan av att orka,har jag tappat.

Ingen respekterar mig,ingen som kan hjälpa mig från detta helvete.
Känslan av att vara helt värdelös och dum i huvet.

Känslan av ångest,att måste göra sig illa,att prestera bra.
Känslan av att gömma,glömma och tillslut förlora sig själv bit för bit.



Nu hoppas jag ni förstår mig lite bättre just nu.
Jag hatar att ta allt face to face,just när det gäller mitt mående.
Pratar gärna inte om det,vill inte visa eller erkänna för mig själv hur illa saker är. Jag önskade att jag kunde prata med någon som förstod mig och såg saker som jag ser och märker,men ingen kan förstå vad man egentligen har gått igenom,ens sätt.


(Bild brist btw.)




Godnatt,trött på detta nu.
Ska röka..ännu en gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar