Nu var det ett jä*la bra tag sedan jag skrev in någonting här igen.
Men jag har faktiskt en fruktansvärt bra anledning till varför..
http://helahalsingland.se/hudiksvall/1.4033185-mannen-skadades-allvarligt-i-fallolyckan
http://helahalsingland.se/hudiksvall/hudiksvallc/1.4036583-felinstallda-ben-orsakade-olycka
http://helahalsingland.se/hudiksvall/hudiksvallc/1.4048509-56-aringens-tillstand-battre
Ja,det är helt otroligt men det är sant..det är min pappa dom skriver om.
Allt började med den där jävla måndagen.
Vi hade praktik vecka på skolan och jag hade precis fixat allting i minsta detalj så alla rester och IGn skulle vara klara innan veckan var slut.
Gick ut och skulle ta 13.50 bussen ner till stan,när telefonen ringde.
Det var faster,jag började som vanligt skämta och skratta i telefonen när hon plötsligt sa: Elina,Pelle,pappas jobbar kompis,ringde nyss och...pappa har ramlat.
Jag blev chockad och började skratta: Ja,men har han brytit en arm eller ett ben eller..vad är det som händer?..
Hon sa att ingen visste någonting annat än att ambulansen redan hämtat honom och att han förts till akuten.
"Du måste ringa Ellen och skynda er ner till akuten,förstår du de?!"
Jag slog av,fick ingen luft,ringde 118100 och fick numret till Ellens praktik och berättade,så lugnt jag bara kunde.
Åkte ner och sprang till Ellen,sprang till fyrens parkering där faster väntade med bilen upp till akuten. Kom dit 14.00 (pappa sägs ha ramlat kl 13.30)
När vi kom dit fick vi information om att pappa höll på att bli undersökt och blev istället visade till ett "Anhörighets rum". Stämningen mellan oss var spänd och allting var som en enda stor gegga i huvet.
Röka,kaffe,vänta,röka,kaffe,vänta.
Efter två timmar gick vi och åt en macka i caféterian och passade på att köpa en nallen och ett kort där det stod "Älskade pappa" på.
Väntade yttligare två timmar,och sedan kom smällen.
Två kirurger kommer in och säger att pappa skadat sig så allvarligt och har så pass mycket inre blödningar att han måste ner till akademiska i uppsala.
"Men eftersom han inte får behålla blodet vi ger honom är chansen,att han kommer överleva resan ner,väldigt liten. Han åker helikopter,men hoppas inte på för mycket,som sagt så kanske han inte överlever."
Det jag kommer ihåg efter dessa meningar är att jag ställde mig upp,skrek rakt ut,grät,panikångest,apatisk..kaos.
Hela den resan,dagarna,nätterna var man helt apatisk. Hörde inget,kände inget. Sov inte,ville inte äta,pratade inte.
Nu har det gått lite över 4 månader och jag kan än inte fatta att det hänt.
Känns som 4 år,inte månader..
Ellen,Johan och jag stöttar varandra. Dom är mina guldkorn som alltid finns där och gör mina dagar. Jag älskar er.<3
Men livet går vidare. Ellen och jag fortsätter skolan och vi klarar alla kurserna,trots alla motgångar så ska vi iaf fixa skolan och ta studenten.
Jag saknar min pappa jätte mycket,ingenting kommer bli som förr.
Han kommer klara sig,men han kommer aldrig mer bli sig lik.
Han är våran hjälte och därav att jag,efter två-tre månader,tatuerade in han på min högra vad.
Denna händelse kommer att följa mig hela livet och jag har verkligen lärt mig att: "Ta vara på tiden tillsammans med mina nära och kära,för man vet aldrig när den tiden tas ifrån en."
