Ja jag är väldigt deppig just nu..
Vill känna närhet,vill ha någon som jag kan bry mig om men som också bryr sig om mig.Någon att hålla om när natten sakta smyger sig på och någon som jag kan prata med,vilket humör jag än är på,och som lyssnar..får mig på bättre humör.
Behövs ingen kärlek eftersom de bara gör ont..men bara någon som,för en gångs skull,verkligen ser mig för den jag är och inte för VAD jag är.
Men hallå..de finns ingen vad jag fattat det som.
..de flesta tar gör givet och kastar bort chanser jag gett.
För någon månad sen trodde jag att jag hittat någon..men jag hade fel.
Så jag har försökt att övertala mig själv med att: "De kommer dröja ett BRA tag innan jag får känna kärleken igen.Men de är lugnt..jag behöver iaf inte vara rädd att bli lämnad eller sårad"
Men jag förstår dessa..varför just jag?!
Äcklig,ful,sönder trasad hud,misär,deformerad och allmänt...disfunktionell.
Usch,såna här kvällar (som denna) önskar jag mig bort till den plats där du,min älskade mamma,finns så jag får komma tillbaka till lycka och glädje,vara ett barn,igen.
Well,flyttar om 1 månad och då försvinner även en till från familjen..fattar inte att man ska behöva gå igenom sorgen av att mista någon...igen.
The best thing I've done,right now,is to forget the word: love.
Men finaste du, du är ju inte äcklig och ful <3 Du är en av dom finaste människor jag känner! Du förtjänar verkligen allt bra i världen. Kram på dig <3
SvaraRadera