Anonym berättelse.

Jag gjorde sällan något fel,visst något hade jag kanske gjort då och då,men sånt händer väl när man är barn.
Jag kollar ner för den långa trä trappan som leder ned till källaren.
Tänker att detta kan inte vara sant.Jag känner på mig,i kropp och själ,att något kommer hända,och jag vet precis vad det är också.Med farsan hack i häl går jag sakta ned för trappen,känner svetten börjar krypa fram och paniken göra sig tydlig.
"Sväljer gråten och behåller min heder."
När vi tillslut är nere har min mor gett en order om att jag ska bestraffas med antingen ris eller läder remsor.Han slår hårt och det gör morsan med,men ingen smärta kan övervinna den outhärdliga känslan att bli slagen av sina egna föräldrar så pass att man knappt kan sitta,stå eller ens luta sig mot någonting.

Men en sak kan jag berätta för er iaf,det var förbjudet redan på min tid att slå sina egna barn.








//Anonym (ska göra en större utredning men det får vänta)