tisdag 17 februari 2009

Novell: Ge ljus





Jag är klarvaken,kan inte sova.
Sitter på sängen i mitt rum,omringad av dom vita stenväggarna.
Det är en sen kväll i november och alla i de stora tolvvångingshuset sover,utom jag.
Väntar,men på vad?
Jag kurar ihop mig i de varma mjuka täcket,puffar upp kudden och lägger mig.Känner plödsligt doften och ryggar tillbaka.Gråten väller upp inom mig och ögonen fylls med tårar.Sätter mig raklång på sängkanten alldeles stilla.
Tänker på vad som har varit,vad som är och vad som kommer hända.
En liten hög med näsdukar ligger på sängbordet och jag tar en för att torka bort dom små salta dropparna från kinden.Sitter stilla ett tag och blundar.
Bilderna och minnena spelas upp i mitt huvud och jag märker att jag faktiskt leer.Sommar minnena sen vi gick ner till stranden för att kolla när solen försvann och vågorna sakta smög sig in mot land.Den tiden,just då,var den bästa tiden i mitt liv.Kommer jag någonsin att få känna så igen?
Jag ställer mig upp och går emot fönstret med de rutiga täcket släpandes hack i häl.Ställer mig och kolla ut,bäck svart.Glaset gör att jag kan se en suddig spegelbild av något som ser ut som...mig?
Med blicken fastnaglad på figuren går det hela upp för mig.
Är det de jag har blivit? Oklar,och näst intill,osynlig?
Jag vänder bort huvudet och blundar,hårt.
När du var här hade jag i alla fall förmågan kvar att kunna se,vara och känna.Men den dog med dig.
Du underbara människa,min älskade.
Vi alla må ha problem,vare sig stora eller små,men du dålde dom.Dålde och gömde dom allihop,för mig.Det enda du lämnade ifrån dig innan du försvann var en lite lapp med texten:


"Ge ljus och lova att älska idag,så som igår."

Dom sista orden sitter inbrända i mina tankar dag ut och dag in.
Försvinnandet av dej har nu gått allt för länge.Polisen har gett upp sökandet,men efterlysningen finns kvar.Tron har svikit men hoppet lever.
Mina krafter har runnit ut och jag känner hur livsgnistan sakta börjar tyna bort.
Medans jag står där vid fönstret känner jag hur jag lyfter min högra hand och greppar tag om fönsterhandtaget,trycker ner och öppnar.
Det hörs ett svagt gnisslande från gångjärnen när jag sakta smyger upp den vita ramen som omringar glasrutan.Sätter mig på mitten av fönstrets gavel och kollar ner.
Jodå,från åttonde vångingen är de bra utsikt och väldigt långt ner.
Jag har höjdskräck så jag vänder mig om.
Nej! Du vågar inte och han kan komma tillbaka.
Jag sätter händerna mot huvudet och masserar,intalar mig själv att inte tänka såna dummheter.
Men likt natten tynar bort,försvinner även jag.Solen sträcker sina första strålar upp längs hustaken.
Jag släpper allt,blundar och tar ett djupt andetag.Ställer mig på en pall nedanför fönstret och greppar tag i fönstrets hörn,blundar än.
Min sista tanke,innan allt blev svart,var dom orden du skrivit dagen innan ditt försvinnande.


"Ge ljus och lova att älska idag,så som igår"







The end

1 kommentar: