Yes,that's the way it is!

Dessa dagarna har jag inte mått så jätte bra,som kanske någon märkt(?)

Först var det den 11 = Mammas födelsedag
Sen blev det den 15:e = 2 år sedan hon gick bort. (kl 12.20 på eftermiddagen)
Sen har jag saknat min älskling jätte mycket också..

Han åkte till skåne när vi hade långledigt för att hälsa på några kompisar..men det gick inte heller som planerat för honom.Uscha bbi..
Men som tröst ska jag köpa en vattenpipa till oss på våran 1 år och 2 månaders dag,haha!

Då kan vi sitta ute i sommar och röka den ist för cigaretter (men jag ska inte köpa bara därför!)
Ska bara få pengar till kol och tobak SEN är allt riggat och klart!

Imorgon kommer han förövrigt hem och jag är ÖVERLYCKLIG!
Massa mys i helgen hoppas jag såklart på.Har inte umgåtts bara han och jag på över 2 veckor..*cry*






Menmen,jag ska dricka mitt kaffe,skriva klart min filmuppgift och sen blir det bara slöa tills Oden ringer.<3

Oläsligt inlägg.

Ofräsh
Ohygglig
Avskyvärd
Äcklig
Bedrövlig
Ful
Obetydelsefull

Så känner jag nu..eller,så har jag känt hela veckan.
Rädd för att gå ut bland folk,men skolan är ett måste.

Mår dåligt av att se andra kvinnor med kroppar som gudar
och kläder som faller dom precis i stilen.

Vad har jag?

Små bröst
Urusel kropp
Häng mage
Akne i ansiktet (som jag försöker sminka bort)



...Jag har ingenting att komma med.
Jag mår skit dåligt,That's it.

I've losed my sense of control.

En berättelse ska du nu får höra:

Två tjejer satt och drack lite vin i en park.
Well,allt gick bra...tills flaskan var slut.

En av dom stapplade iväg för att kissa bakom ett hus,slog huvet,svimmade och vaknade till.Sprang tillbaka.
Varför stannade hon inte eller gick hem?

Kvällen kom och den ena gick för att ta ut pengar,själv.
Idiot.
Slog huvet igen med ställde sej upp skrattande.
Gick iväg och kramade varje lyktstolpe för att söka kyla och tystnad.
Någon som inte klagade över en kram.

På kvällen när dom skulle gå till nattsbussen hem åker bommarna ner och dom försöker hålla varandra uppe.
-Nu har vi chansen.Jag skulle så gärna vilja hoppa framför tåget...
Hon tog kompisen i handen och gick under bommen.
Ställde sej med henne i ett järngrepp.
Hon ville springa,skrika..någonting.
Men stod kvar och tänkte att de är bäst såhär.
Ändrade sej sen och lämnade mej där.
Sa att allt skulle lösa sej om jag stod kvar.
Tack.
För att jag grät hela vägen till,och på,bussen var för att jag insåg vilken idiot jag vart som litade och trodde på henne.


Jag hann bli bort dragen från tåget.
Dock 4 dm från de.
Tack till dej som gjorde de.
Jag var inte kapabel till något och hon sa att allt skulle ordna sej om jag bara stannade ett litet tag till där jag stod/satt.

Jag är chockad än och ville inte att jag skulle få det här som minne som "min första fylla".
Helt jävla sjukt.

Jag längtar tillbaka.

Jag är spänd i hela kroppen.
Litar inte på någon,inte ens på mina närmaste och det skrämemr mig.

Jag fantiserar och lura mig själ hela tiden.Eller gör jag?
"Ligger med en,ligger med två,ligger med hela världen."
Jag känner mig som ett vandrande spöke.
Ser allt som ingen annan ser och känner saker nigen annan känt.

Jag mår inte bra.
Jag skämms,jag drar mig undan,jag finns inte.

Min kropp är så ihop säckad som det bar går och jag vill vara där jag var förut.
Visst att jag inte mådde bra psykiskt,men det gör jag inte nu heller,så det spelar ingen större roll.

Men jag var fin.
Jag kännde mig vacker.

Hjälplös och Kraftlös.

Jag har drömmar som spökar om nätterna.
Människor som dött vaknar till liv och dom pratar,stirrar,ropar på hjälp.
Men jag kan inget göra.
Jag är hjälplös och kraftlös.

Jag skulle kunna ge min själ,hela mitt liv.Bara för att rädda dom sista nära jag har kvar.Jag överväger på att gå samma väg som dom andra gjort men jag älskar för många,för mycket för att göra det.

Ett brev ligger och väntar om dagen skulle inträffa men det är tomt.
För tiden är inte inne än,men man vet aldrig.
Tiderna kan förändrats,så kan också tankarna.





Begravning annars idag.
Och det är bara en vecka tils nästa människa kommer falla.

BitterFitta

Jag känner mig osäker med vad som vill bli sagt till mig nu.

Det känns som att ingen vågar säga ett jävla skit om vad dom tycker och tänker om mig.
Och själv går man runt och vet inte vad folk egentligen vill få fram.

Under den följande veckan har jag haft PMS och varit ledsen och irriterad för det mesta.Men det som fått mig gå sönder bit för bit är nog småsaker som människor slänger ur sig.Och sen bara VÅGAR komma med dåliga ursäkter...eller att dom bara vill blicka bort och göra saken bättre.(vilket har varit värre)
..Varför?

Du förstår inte hur det känns i detta nu för mig.Det gör ingen,varken du eller någon annan.
Men jag hoppas du kommer få känna på denna känsla,för DÅ kanske du märker hur "SKÖN" den är.

Hear the broken heart.

Hennes hjärta slår snabbt av oro och ångest.
"Kommer det någonsin bli som det en gång var?"

Flickan sitter i ett hörn av balkongen,ihop krupen,fryser och skakar av köld.
Men höst nattens kyliga vindar kan aldrig smärta mer än den slitande känslan hon känner i sin tunna och krokiga kropp.
Hon är inne på sin femte cigarett och hon känner nikotinet rusa genom kroppen,hon känner sig spyfärdig,men hon vet att ingenting kommer komma upp.
Dragit in på ätandet och ökat alkohol/nikotinet istället.

Hon vill försvinna aldrig mer möta nästa dag.
"Ett leende för mamma,ett skratt för pappa"
..men nu går masken,som hon burit på så länge,sönder och allt faller ihop.
Hon visar sorg istället för lycka,förtvivlan istället för lättnad,hat istället för kärlek.

Det börjar bli dimma och snart kan hon inte se mycket mer än sina egna fötter.
Hon kryper ihop ännu mer och önskar sig bort till en bättre plats.
Där alla är trevliga,hjälpsamma och tänker på henne,bara henne.Att hon får stå i centrum bara för en dag.
...Men vart finns denna plats?
Ingen vet.
Den finns inte ens,det är bara en vanlig dagdröm.









Ett brustet hjärta ekar i natten.
Man kan höra,men ej se.